Kärlek. Gör. Så. Jävla. Ont.

Och jag är trött på att falla för killar.
Trött på att känna så jävla mycket.
Trött på att alltid känna mer än den andra, dessutom.
Trött på att ge så mycket för de som ger så lite.
Trött på att ägna all min tanketid på de som tänker ofantligt mycket mindre på mig.
Trött på att hålla i deras byxben och skrapa sönder knäna när de fortsätter att gå med mig hängandes efter.
Trött på att behöva omformulera mig för att göra mig perfekt för någon.
Trött på att behöva anpassa mig för att göra mig attraktiv i någonannans ögon.
Trött på hela fenomenet “förälskelse” överhuvudtaget.

Frågan är om det är värt all ångest, förtvivlan och otillräcklighet för att få känna lite rus och lycka i ett par månader?

I’ve found a reason for me
To change who I used to be
A reason to start over new
and the reason is you

"It’s 3.47am and I miss you just like I did last week at 2.15 in the afternoon when I remembered the last time you told me you wanted me and you meant it. It’s 3.47am and I should be sleeping but all I can think about is how you used to smile when I told you you were beautiful and the way you held me tight and said you would never let me go but I guess things change and people move on and now you’re sleeping and I’m lying awake thinking about you."
- I wish I was sleeping - 3.47am 06/05/14 (via curiovsly)

(via writtenpolaroid)

Vi behöver väl inte låtsas.
Såsom det kändes med dig, kommer det aldrig att kännas igen.

"I really wanted to say I don’t miss you at all, not even a little; that you leaving made me some good and that a smile appears on my face every time I think you and I are not what we used to be, not anymore. But I’ve never been a good lier, you know that. “You know that”, this kills me a little more each time. Today they asked me about you and I started to say how special you are, and everything I admired in you. Things that only me got the chance to know. But in the moment they asked me how have you been, and I stopped and thought about this question for some seconds and felt the power of timing. Finally I answered: “I don’t know, I don’t know him anymore”. And I guess nothing hurts me more than your name on their lips, simply because it can’t be on mine anymore."
- Fourth paragraph of the letter I’ll never give to you but I wish you read. (via writtenpolaroid)

Julihimlen värmde mer än du någonsin hade armar till.