"The worst kind of love is when you love
through the disgusting—
when you’re bad for each other
and you know it
and you keep on loving
and it tears you apart.
The worst is when you can’t get enough of it.
You’re running to their mouth
like you’re looking for a fix;
you promise yourself,
just one last time.
But the last time becomes the next time
and you wear their bruises
in a ring around your neck,
and tell yourself it’s poetic
to wear hickeys like a hanging.
You try to shake them from your bones,
but they’ve soaked into the marrow,
made sponges of your femurs.
Your legs give out at the knees
and you call it love.
They say the warning sign
is when you think you need one another.
They say that’s where it starts.
But you’ve never loved by halves
and you don’t know how to stop.
The worst is when you lose yourself loving
but you have always loved that way
and you don’t think there’s anything
you can do about it."
- 2 AM Sunrise, by Ashe Vernon (via latenightcornerstore)

(via writtenpolaroid)

Vad jag aldrig skulle våga publicera på bloggen.

Hjärtslag.
Tusen hjärtslag. Igen.
Hade sagt åt mig själv att hålla mig borta, att inte lämna ut mig själv igen.

"Kom ihåg hur ont det gjorde, när du fick tillbaka kroppens starkaste, men numera trasigaste muskel och återplacerade den i en mörbultad kropp"

Men jag kom att bli bedövad för smärtan. Alltså, fan. Varför egentligen eller? Så ont har jag aldrig haft. Men jag minns inte smärtan längre. Kanske är det han och hans ögon och hans händer och hans hår och hans röst och hans hud och… Han. Som får mig att glömma?
Jag ger ut mig hämningslöst i alla fall, ord för ord och blick för blick. Sitter på sängkanten med hjärtat i halsgropen för att sedan greppa hörlurarna pressa in dem slita ner fötterna i skorna trycka ner handtaget köra in musik i huvudet och gå dendär onödiga svängen runt området för att andas ner hjärtslagen till dess normala placeringsnivå.
Och det är när jag kommer tillbaka och livlöst dunsar ner i sängen som tanken slår mig - “igen? Är jag här igen?”

Är livrädd. Livrädd för att bli sårad igen. Livrädd för att behöva laga igen. Livrädd för att få sjuka downperioder igen.
Samtidigt så kanske det är som klok vän har sagt - för att känna högsta lyckan måste du ha känt djupaste sorgen, det måste finnas kontraster. Och han är min kontrast nu. I en ofantlig uppåtsväng. Sen om han blir min kontrast i en djup dal, det vet vi aldrig. Men då får jag utgå därifrån.

I’ve found a reason for me
To change who I used to be
A reason to start over new
and the reason is you